Svärmodern har i många sammanhang
skildrats som en elak och därmed baktalad person. Inte minst
på film och i tecknade serier förekommer svärmödrar,
där den ena är elakare än den andra.
I växtnamn såsom "Svärmors
tunga" (spetsiga blad) och "Svärmors kudde"
(taggig växt) framgår med tydlighet att svärmodern
fått symbolisera något negativt.
Svärmodern figurerar också
flitigt i gamla uttryck, ordspråk och vitsar, t ex: "Så
roligt har jag inte haft sedan jag draggade efter svärmor i
fel sjö!".
Kalle Bäck, docent i historia vid
Linköpings universitet, har nyligen givit ut en bok om svärmorsmyten.
Kalle, som forskat mycket i 1800-talets allmogekultur, berättar
där om hur förhållandet till svärmodern kunde
vara för över hundra år sedan.
I en tid då man ofta levde i (minst)
tre generationer på en och samma gård, kan man förstå
att det uppstod relationsproblem mellan generationerna. Mest spänningar
blev det naturligtvis mellan den nygifta makan/maken, som flyttade
in på sin partners gård, och den gamla husbonden och
husmodern. På gården gällde regler som gällt
sedan urminnes tider - "så har vi alltid gjort"
- vilket kunde skapa irritation när en ny person kom in i gemenskapen.
Kalle Bäck menar dock att myten
om den elaka svärmodern är just en myt. Ofta var svärmodern
mån om sin son/dotter men även om sin svärson/svärdotter.
Denna välvilja kunde nog ibland upplevas lite påträngande
men situationen fick sällan mytens proportioner.
Var kommer då ordet "svärmor"
ifrån? Kalle Bäck förklarar att ordet kommer från
att man "svär sig till en svärmor", i samband
med att man vid giftermålet svär den så kallade
trohetseden. Men där har nog Kalle fel...
Svära, t ex en ed, hette förr
svärja. Det faller tillbaka på ett gemensamt germanskt
ord. På fornsvenska hette det sværia, på
isländska och norska sverja och vi har också tyskans
schwören samt engelskan swear. Det germanska
ordet grundbetydelse var troligen "tala". Vi har kvar
detta i orden "svar" och "svara".
Ordet "svärmoder" däremot
har rötter som går ännu längre tillbaka, kanske
till det indoeuropeiska urspråket. På fornsvenska hette
svärfar swær och svärmor swæra
och detta är också utgångspunkten för orden
"svärson" och "svärdotter". Orden
hör ihop med en gammal indoeuropeisk språkstam, som heter
sue- och betyder "sin", "egen", "till
familjen hörande". Stammen finns även i ord som "sven",
"syster" , "svåger" och "svägerska".
Namn för sådan här släktskap fanns långt
innan man började svära trohetseder...
Så ordet "svärmor"
hör inte ihop med att svära en ed, inte heller med att
uttala en svordom - även om nu svärmodern ibland liknats
vid fan själv eller t o m hans överdängare, som i
det gamla ordspråket:
"Fan visste inte att han var i helvetet
förrän hans svärmor kom dit!".
Staffan Hammerman
|
