|
Om ord och uttryck:
Om ordet påsk
Påsk är ursprungligen ett
hebreiskt ord, pesah, som betyder "förbipasserande".
Inom judendomen firas påsken till minnet av uttåget
ur Egypten. Då offrades påskalammet och till erinran
att Gud skonande "passerade förbi" de dörrposter
som israeliterna hade bestrukit med blod (2 Mos).
Ordet kom sedan att bli synonymt med
"påskalammet". På arameiska, det språk
som talades i Palestina på Jesu tid, heter det pescha.
Detta togs sedan upp i medeltidslatinet, som pascha,
med de båda betydelserna "högtiden påsk"
och "påskalammet".
Man kan sedan följa den latinska termens
spridning via missionens väg upp över Europa till nuvarande
Frankrike, via Köln och nordtyskland ända upp till Skandinavien.
På fornsvenska, liksom i isländskan, hette det paskar.
Tvåstavigheten har behållits i danskan och norskan där
det heter påske. Gemensamt är
dock övergången från lång a till å.
I svenskan kom dock det ursprungliga påska
att omvandlas till det enstaviga påsk.
Engelskan och tyskan har dock ett helt annat
ord för högtiden, nämligen Easter
respektive Ostern. Detta var ursprungligen
beteckningen för en gammal germansk hednisk vårfest,
ostarun. Varför engelsmännen
har kvar det hedniska namnet har att göra med att missionen
i 600-talets England drevs försiktigt fram på uppmaning
av påven Gregorius den store. För att inte stöta
sig med befolkningen behöll man namnet på vårfesten.
Motsvarande kan man ju hitta i ordet jul, men
där är det tvärtom, i Norden har vi behållit
den gamla termen medan engelsmännen har den kristna termen.
Dessutom är ju själva midsommarfirandet ett hänsynstagande,
eller anpassning, till de då rådande hedniska traditionerna.
Till nuvarande Tyskland infördes termen
Easter/Ostern av anglosachsiska missionärer som var verksamma
där på 700-talet.
Spåren av den hedniska festen kan man
bl a hitta i vårt äggätande. Detta har ju inget
med den ursprungliga judiska/kristna traditionen att göra.
Ägget är ju en symbol för livet och fruktbarheten...
|
