|
Om ord och uttryck:
Att ta på krita
"Att ta på krita", i
betydelsen att man tar på räkning eller kredit, har en
alldeles egen förklaring, liksom uttrycket "när det
kommer till kritan". Men innan vi tar dem följer vi ordet
kritas vandring upp till Norden.
Krita är ju ursprungligen den jordaktiga
kalksten som i huvudsak består av förstenat skelett från
urtida havsdjur. Denna jordart kallade romarna för terra
creta (egentligen "siktad jord").
I det folkliga latinet var uttalet creda,
och så säger italienarna fortfarande. Spanjorerna har
greda och fransmännen craie.
Germanerna tog också upp ordet och vanligtvis förvandlades
latinets långa e till ett i i germanskan (jmf även latinets
seta med svenska siden). På lågtyska blev det krite
och svenskan fick krita, danska kridt,
norskt bokmål kritt och nynorska
krit.
Det äldsta litterära spåret
i svenskan är från Gustav Vasas bibel (1541) där
man kan läsa i Jesaja om en som tillverkar en avgud att han
"mäter thet medh snöre, och vtmerker thet medh krijto".
På 1600- och 1700-talet var det vanligt
att krögaren noterade med en krita på svart tavla vad
de olika gästerna ätit och druckit. Antingen betalade
gästen när denne gick därifrån eller också
"tog man på krita", dvs
skulden fick stå kvar till nästa gång.
Uttrycket "när
det kommer till kritan" har samma bakgrund. Det betyder
ju numera "när det verkligen gäller". Den ursprungliga
betydelsen var "när det är dags att betala"
- det var då det kom "till kritan".
Carl Michael Bellman skriver 1790 i Fredmans
epistlar nr 82 om den kritiska (!) stund då krogägaren
inte längre ville vänta på betalningen: "Krögarn,
den basilisken, summerar tavlan full idag..."
|
