|
Medan engelsmännen har sitt "Christmas" (Kristi mässa)
och tyskarna sitt "Weihnachten" (Helig natt), har de nordiska
länderna kvar det ursprungliga ordet "jul". Kvar
och ursprungligt, skriver jag, därför att "jul"
från början var ett ord som fanns i alla germanska språk
och troligen var beteckningen för en hednisk midvinterhögtid.
Ordets yttersta ursprung och egentliga
betydelse är fortfarande en gåta, men man kan följa
ordet tillbaka ända till seklerna strax efter vår tideräknings
början.
På fornsvenska hette det iul.
I de medeltida rimkrönikorna kan man läsa "jwlen
han j arbogha drak" (julen drack han i Arboga"). Uttrycket
"att dricka jul" anger rötter till en fruktbarhetskult
och uttrycket hittar vi också i fornnordiskan, nämligen
i ett hyllningskväde till den norske kungen Harald Hårfager
(d ca 940).
Några århundranden tidigare
återfinner vi ordet som det fornengelska geohul.
Observera att engelsmännens, numera inte så frekventa,
"yule" är inlånat på senare tid från
de nordiska språken! Dett gäller även tyskarnas
"Jul".
Den allra äldsta formen i källorna
återfinner vi på gotiska. Detta utdöda germanska
språk har bevarats genom en bibelöversättning som
gjordes på 300-talet. Den brukar tillskrivas biskop Wulfila
(ca 310-383). Tack vare att denne biskop översatte bibeln till
sitt folkspråk har vi fått inblick i tidig germanska
i allmänhet och den gotiska grenen i synnerhet. Silverbibeln,
som förvaras i Uppsala, är en avskrift från 500-talet
av denna översättning - en riktig guldgruva!
Nåväl, ordet jul förekommer
ju inte i Bibeln, men i en handskrift av bibelöversättningen
har man hittat ett fragment av en kalender där ordet jiuleris
står i betydelsen "julmånad".
Språkforskarna anser att jehwla
är den ursprungliga allmängermaska formen av ordet. Men
dess egentliga betydelse har man inte kunnat hitta. Den döljer
sig långt borta i historiens dunkel...
Staffan Hammerman
|
