|
Om ord och uttryck:
Idiot - från privatperson till dumbom
Både idiot
och idiom kommer från gammalgrekiskan. Förledet kommer
från adjektivet idios som betyder egen. Idiom, t ex, är
för en specifik trakt ett eget språk, ett idiomatiskt
uttryck är något genuint. För grekerna var idiotes
en privatperson, en enkel medborgare utan utbildning eller offentligt
ämbete. Det var en person utan yrkeskunskaper, helt enkelt
en lekman.
Romarna lånade in ordet under formen
idiota. Då betydde det en okunnig
och obildad människa. Från latinet fick fransmännen
ordet. Även här betydde det till en början någon
som var olärd. Någon gång i mitten av 1600-talet
märker man en förskjutning av betydelsen mot enfaldig
och inskränkt och på 1700-talet började ordet användas
om en person som hade svagt förstånd. Samma betydelseförskjutning
kan man se i övriga europeiska språk.
Äldsta kända skriftliga källan
på svenska är från 1615. "Vthi then Försambling,
som största delen aff Åhörnarnar äre idioter
och leekfolck" beskriver helt enkelt att församlingen
bestod av personer som ej studerat. På 1800-talet blev idiot
en medicinsk term med betydelsen sinnesslö.
Ordet idiotsäker,
dvs helt säker, bildades någon gång på 1940-talet
efter engelsk förebild i fool proof. Att ordet idiot haft en
"svagare" betydelse ser man i uttrycket fackidiot,
som egentligen beskriver något som skaffat sig väldigt
djupa kunskaper i ett ämne alldeles själv. Någon
som är självlärd.
|
