|
Foten är en kroppsdel som förekommer mycket i våra
uttryck. Jag ska här gå igenom några av de vanligaste
varianterna.
Men först något om själva ordet
fot. Det är ett indoeuropeiskt ord,
jämför engelskans foot, tyskans
Fuss och fornisländskans fotr.
På latin heter det pes (genitiv pedis)
och på grekiska pus (genitiv: podos)
och det är härifrån vi fått ordet pedal.
På stående fot
betyder omedelbart, utan förberedelse. Uttrycket kommer från
tyskt rättsväsen där det fanns en regel att den som
ville överklaga skulle göra det innan denne lämnade
rättsalen.
Försätta på
fri fot betyder att ge någon friheten. Uttrycket går
tillbaka till gammal tid då man satte förbrytare i en
timmerstock utanför kyrkan. Den dömde satt fast med benen
i stocken och kunde beses och bespottas av alla. När straffet
var över låste man upp stocken och brottslingen blev
"försatt på fri fot".
Sätta foten i munnen
betyder att göra bort sig. Utrycket kan härledas till
amerikansk engelska och syftar på den som ständigt producerar
språkliga grodor. Själva ordet "foot-in-mouth disease"
är en vits med "foot-and-mouth disease" som är
engelskans ord för "mul- och klövsjuka".
Få om bakfoten
betyder att missuppfatta något. Uttrycket handlar egentligen
om ett tjudrat djur, kanske häst, som trasslat in sig i sitt
tjuder.
Skrapa med foten betyder
att visa sig underdånig eller ödmjuk. Detta härstammar
från äldre tider då man hälsade artigt på
"finare" folk genom att föra ena foten bakåt
samtidigt som man bugade. Vid bugningen kunde ibland ett skrapljud
uppstå. Ibland kan uttrycket också stå för
inställsamhet.
Stryka på foten
betyder att tvingas ge upp, men från början hade det
samma betydelse som "att skrapa med foten".
Leva på stor fot
betyder att föra ett dyrbart eller slösaktigt leverne.
Uttrycket går tillbaka till det medeltida modet med s k "snabelskor".
Dessa var långa spetsiga skor som slutade med en avsmalnande
och uppsvängd "snabel". Formen på skon tros
ha hämtats från Orienten eller möjligen från
riddarnas "plåtskor" som ofta var spetsiga.
Snabelskorna var ett tecken på hög
börd, ju längre snabel desto större förmögenhet.
I sin iver att bräcka grannen blev "snablarna" allt
längre och man fick till slut binda upp "snablarna"
så att skoinnehavaren inte snubblade.
Till slut blev myndigheterna tvungna att lagstadga
om skornas storlek! Ofrälse (icke adliga) personer fick ha
längst 15 cm långa" snablar". Baroner fick
ha dubbelt så långa och grevar dubbelt så långa
som baroner. Det senare måste innebära att grevarna stolpade
omkring i skor med 60 cm långa snablar!
Staffan
Hammerman
|
