|
Om ord och uttryck:
Bärnsten och elektricitet
Bärnsten och elektricetet är
två ord som man kanske inte tror har med varandra att göra.
Men på minst två sätt har de det. Så här
ligger det till.
Bärnsten förekommer främst
vid den södra Österjsökusten. Stenen är egentligen
smält kåda från barrträd som växte där
under den s k tertiärtiden. Den gulaktiga fossila hartsen har
i historien värderats högt och till och med varit ett
betalningsmedel.
Ordet bärnsten är ett lån
från det tyska Bärnstein. Bern-
kommer av ett tyskt verb, bernen, som betyder
brinna eller lysa. Troligen är det den gula färgen som
gett anledning till namnet.
Redan fenicierna, som dominerade handeln
på Medelhavet från ca 1200 f Kr, hade bärnsten
som handelsvara och stenen förekommer också i de homeriska
dikterna (ca 700 f Kr). Där kallas den för elektron
som betyder den lysande eller den strålande. Den strålande
solen kallades för elektor.
Bärnsten har ju även förmågan
att, när man gnider den, dra lätta kroppar till sig, den
attraherar. På 1600-talet beskrev den engelske fysikern W
Gilbert denna företeelse genom att kalla en kropp med sådan
egenskap för "bärnstensaktig", vilket på
latin blir electricus.
Orden elektrisk och elektricitet har
alltså, både vad gäller den fysiska egenskapen
och den språkliga betydelsen, med den fossila kådan
från Östersjön att göra!
|
