Svärmodern har i många sammanhang skildrats som en elak och därmed baktalad person. Inte minst på film och i tecknade serier förekommer svärmödrar, där den ena är elakare än den andra.
I växtnamn såsom ”Svärmors tunga” (spetsiga blad) och ”Svärmors kudde” (taggig växt) framgår med tydlighet att svärmodern fått symbolisera något negativt.
Svärmodern figurerar också flitigt i gamla uttryck, ordspråk och vitsar, t ex: ”Så roligt har jag inte haft sedan jag draggade efter svärmor i fel sjö!”.
Kalle Bäck, docent i historia vid Linköpings universitet, har nyligen givit ut en bok om svärmorsmyten. Kalle, som forskat mycket i 1800-talets allmogekultur, berättar där om hur förhållandet till svärmodern kunde vara för över hundra år sedan.
I en tid då man ofta levde i (minst) tre generationer på en och samma gård, kan man förstå att det uppstod relationsproblem mellan generationerna. Mest spänningar blev det naturligtvis mellan den nygifta makan/maken, som flyttade in på sin partners gård, och den gamla husbonden och husmodern. På gården gällde regler som gällt sedan urminnes tider – ”så har vi alltid gjort” – vilket kunde skapa irritation när en ny person kom in i gemenskapen.
Kalle Bäck menar dock att myten om den elaka svärmodern är just en myt. Ofta var svärmodern mån om sin son/dotter men även om sin svärson/svärdotter. Denna välvilja kunde nog ibland upplevas lite påträngande men situationen fick sällan mytens proportioner.
Var kommer då ordet ”svärmor” ifrån? Kalle Bäck förklarar att ordet kommer från att man ”svär sig till en svärmor”, i samband med att man vid giftermålet svär den så kallade trohetseden. Men där har nog Kalle fel…
Svära, t ex en ed, hette förr svärja. Det faller tillbaka på ett gemensamt germanskt ord. På fornsvenska hette det sværia, på isländska och norska sverja och vi har också tyskans schwören samt engelskan swear. Det germanska ordet grundbetydelse var troligen ”tala”. Vi har kvar detta i orden ”svar” och ”svara”.
Ordet ”svärmoder” däremot har rötter som går ännu längre tillbaka, kanske till det indoeuropeiska urspråket. På fornsvenska hette svärfar swær och svärmor swæra och detta är också utgångspunkten för orden ”svärson” och ”svärdotter”. Orden hör ihop med en gammal indoeuropeisk språkstam, som heter sue- och betyder ”sin”, ”egen”, ”till familjen hörande”. Stammen finns även i ord som ”sven”, ”syster” , ”svåger” och ”svägerska”. Namn för sådan här släktskap fanns långt innan man började svära trohetseder…
Så ordet ”svärmor” hör inte ihop med att svära en ed, inte heller med att uttala en svordom – även om nu svärmodern ibland liknats vid fan själv eller t o m hans överdängare, som i det gamla ordspråket:
”Fan visste inte att han var i helvetet förrän hans svärmor kom dit!”.
« Back to Glossary Index