Påsk är ursprungligen ett hebreiskt ord, pesah, som betyder ”förbipasserande”. Inom judendomen firas påsken till minnet av uttåget ur Egypten. Då offrades påskalammet och till erinran att Gud skonande ”passerade förbi” de dörrposter som israeliterna hade bestrukit med blod (2 Mos).
Ordet kom sedan att bli synonymt med ”påskalammet”. På arameiska, det språk som talades i Palestina på Jesu tid, heter det pescha. Detta togs sedan upp i medeltidslatinet, som pascha, med de båda betydelserna ”högtiden påsk” och ”påskalammet”.
Man kan sedan följa den latinska termens spridning via missionens väg upp över Europa till nuvarande Frankrike, via Köln och nordtyskland ända upp till Skandinavien. På fornsvenska, liksom i isländskan, hette det paskar. Tvåstavigheten har behållits i danskan och norskan där det heter påske. Gemensamt är dock övergången från lång a till å. I svenskan kom dock det ursprungliga påska att omvandlas till det enstaviga påsk.
Engelskan och tyskan har dock ett helt annat ord för högtiden, nämligen Easter respektive Ostern. Detta var ursprungligen beteckningen för en gammal germansk hednisk vårfest, ostarun. Varför engelsmännen har kvar det hedniska namnet har att göra med att missionen i 600-talets England drevs försiktigt fram på uppmaning av påven Gregorius den store. För att inte stöta sig med befolkningen behöll man namnet på vårfesten.
Motsvarande kan man ju hitta i ordet jul, men där är det tvärtom, i Norden har vi behållit den gamla termen medan engelsmännen har den kristna termen. Dessutom är ju själva midsommarfirandet ett hänsynstagande, eller anpassning, till de då rådande hedniska traditionerna.
Till nuvarande Tyskland infördes termen Easter/Ostern av anglosachsiska missionärer som var verksamma där på 700-talet.
Spåren av den hedniska festen kan man bl a hitta i vårt äggätande. Detta har ju inget med den ursprungliga judiska/kristna traditionen att göra. Ägget är ju en symbol för livet och fruktbarheten…
« Back to Glossary Index