I december firar vi Lucia. Så som traditionen ser ut i Sverige så är det en relativt sen 1900-talshistoria. Helgonet, Santa Lucia, däremot led ju sin martyrdöd redan år 304 i Syrakusa. Och själva namnet Lucia har naturligtvis ännu äldre anor.

Enligt romersk tradition kunde man döpa ett barn som föddes på morgonen för Manius, om det var en pojke, och Mania om det var en flicka. Morgon på latin heter nämligen mane.

På samma sätt kunde ett barn som föddes i gryningen få heta Lucius eller Lucia. Gryning på latin heter luci och kommer av lux, ordet för ljus.

Luci kommer även igen i Lucifer. Från början var detta namnet på morgonstjärnan. Det betyder egentligen ”ljusbringaren” – av lux (ljus) och ferre (bära) – och det kan ju tyckas konstigt att det har blivit namnet på mörkrets furste, dvs Satan.

Förklaringen menar man kommer från Bibeln. Dels från Jesaja som ironiskt kallar den fallne kungen av Babylon för ”strålande morgonstjärna” som strävade upp över Guds stjärnor men föll ned på jorden, och dels från Lukas 10:18 där Jesus säger till lärjungarna: ”Jag såg Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld.”

Det råder väl ingen tvekan om vilken av de två ljusbringarna vi vill möta i decembernatten…