Orden kusin, syssling och brylling – var kommer de ifrån? Och vad betyder de egentligen? Tja, egentligen handlar det om kusiner alltihop…

Att ordet kusin är ett låneord är det väl ingen tvekan om. Ordet kom till svenskan, från franskan, under 1600-talet och användes främst inom adelskretsar. Först i slutet av 1700-talet började ordet så småningom användas av folk i allmänhet.

Det franska ordet kommer i sin tur från latinets consobrinus (manlig kusin) och consobrina (kvinnlig kusin). Ursprunget hittar vi i soror – syster. Ursprungligen användes ordet om ”barn av syster” men kom sedan att glida över i betydelsen ”barn av syskon”.

Innan vi lånade in ordet kusin hade vi i svenska ett antal beteckningar för detsamma. Ord som syskonbarn användes men även syssling och brylling. För det vi kallar syssling idag var beteckningen tremänning och för det vi kallar brylling idag var beteckningen fyrmänning.

Ordet syskonbarn är ju inte något konstigt men från början betydde både syssling och brylling just kusin! Nämligen på så vis att syssling var beteckningen för en kusin på mödernet och kommer av fornsvenskans systlungr (systers barn). Brylling i sin tur var beteckningen för kusin på fädernet och kommer av fornsvenskans bröþlungr (broders barn).

Betydelseglidningen för syssling till tremänning och brylling till fyrmänning kom när kusin hade blivit den vedertagna beteckningen. Så visst blir det lite rörigt med alla kusiner och småkusiner…