I artikeln ”Ugglor i mossen och begravda hundar” tog jag upp några uttryck med ”djuriska inslag”. Här följer ytterligare några.

Ett märkligt hunduttryck är ”att bära hundhuvudet” i betydelsen att vara syndabocken.

Uttrycket är lånat från tyskan och en förklaring är att man bildligt är försedd med hundhuvud, dvs man är inte bättre än en föraktad hund.

En annan förklaring går tillbaka till ett medeltida tyskt rättsskick. Adelsmän, som hade begått ett brott, fick som straff bära en hund en bestämd vägsträcka. Efterhand reducerades straffet till att den dömde bara behövde bära själva hundhuvudet i ett band runt sin hals.

Att hunden symboliserade syndabocken har vi också exempel på i det värmländska talesättet: ”Det är gott att ha en hund att skjuta skulden på”.

”Syndabock” ja, varifrån kommer det?

Syndabocken är ju den som får bära skulden för något som andra gjort sig skyldiga till. Ursprunget av ordet kommer från Bibeln. I 3 Moseboken 16 kapitlet talar Gud om för judarna vad som ska ske på den stora försoningsdagen.

Två bockar skulle offras. Den ena skulle Moses bror, Aron, slakta. Den andra skulle han lägga sina händer på och bekänna de synder som Israels barn gjort sig skyldiga till. Han skulle lägga händerna på bockens huvud och därmed lägga alla skulder och brott på bocken. Bocken skulle sedan föras ut i öknen och aldrig mer komma tillbaka.

När bocken var försvunnen skulle också alla synder vara borta…

Både ”hund” och ”bock” är förresten samgermanska ord med släktingar i övriga indoeuropeiska språk. Jämför med isländskans hundr, tyskans Hund och engelskans hound (jakthund) samt fornsvenskans bokker, tyskans Bock och engelskans buck. Även ”synd” är ett gemensamt germanskt ord, jämför med t ex det tyska Sünde och engelskans sin.