« Back to Glossary Index

Foten är en kroppsdel som förekommer mycket i våra uttryck. Jag ska här gå igenom några av de vanligaste varianterna.

Men först något om själva ordet fot. Det är ett indoeuropeiskt ord, jämför engelskans foot, tyskans Fuss och fornisländskans fotr. På latin heter det pes (genitiv pedis) och på grekiska pus (genitiv: podos) och det är härifrån vi fått ordet pedal.

På stående fot betyder omedelbart, utan förberedelse. Uttrycket kommer från tyskt rättsväsen där det fanns en regel att den som ville överklaga skulle göra det innan denne lämnade rättsalen.

Försätta på fri fot betyder att ge någon friheten. Uttrycket går tillbaka till gammal tid då man satte förbrytare i en timmerstock utanför kyrkan. Den dömde satt fast med benen i stocken och kunde beses och bespottas av alla. När straffet var över låste man upp stocken och brottslingen blev ”försatt på fri fot”.

Sätta foten i munnen betyder att göra bort sig. Utrycket kan härledas till amerikansk engelska och syftar på den som ständigt producerar språkliga grodor. Själva ordet ”foot-in-mouth disease” är en vits med ”foot-and-mouth disease” som är engelskans ord för ”mul- och klövsjuka”.

Få om bakfoten betyder att missuppfatta något. Uttrycket handlar egentligen om ett tjudrat djur, kanske häst, som trasslat in sig i sitt tjuder.

Skrapa med foten betyder att visa sig underdånig eller ödmjuk. Detta härstammar från äldre tider då man hälsade artigt på ”finare” folk genom att föra ena foten bakåt samtidigt som man bugade. Vid bugningen kunde ibland ett skrapljud uppstå. Ibland kan uttrycket också stå för inställsamhet.

Stryka på foten betyder att tvingas ge upp, men från början hade det samma betydelse som ”att skrapa med foten”.

Leva på stor fot betyder att föra ett dyrbart eller slösaktigt leverne. Uttrycket går tillbaka till det medeltida modet med s k ”snabelskor”. Dessa var långa spetsiga skor som slutade med en avsmalnande och uppsvängd ”snabel”. Formen på skon tros ha hämtats från Orienten eller möjligen från riddarnas ”plåtskor” som ofta var spetsiga.

Snabelskorna var ett tecken på hög börd, ju längre snabel desto större förmögenhet. I sin iver att bräcka grannen blev ”snablarna” allt längre och man fick till slut binda upp ”snablarna” så att skoinnehavaren inte snubblade.

Till slut blev myndigheterna tvungna att lagstadga om skornas storlek! Ofrälse (icke adliga) personer fick ha längst 15 cm långa” snablar”. Baroner fick ha dubbelt så långa och grevar dubbelt så långa som baroner. Det senare måste innebära att grevarna stolpade omkring i skor med 60 cm långa snablar!

« Back to Glossary Index