”Att ta på krita”, i betydelsen att man tar på räkning eller kredit, har en alldeles egen förklaring, liksom uttrycket ”när det kommer till kritan”. Men innan vi tar dem följer vi ordet kritas vandring upp till Norden.

Krita är ju ursprungligen den jordaktiga kalksten som i huvudsak består av förstenat skelett från urtida havsdjur. Denna jordart kallade romarna för terra creta (egentligen ”siktad jord”).

I det folkliga latinet var uttalet creda, och så säger italienarna fortfarande. Spanjorerna har greda och fransmännen craie. Germanerna tog också upp ordet och vanligtvis förvandlades latinets långa e till ett i i germanskan (jmf även latinets seta med svenska siden). På lågtyska blev det krite och svenskan fick krita, danska kridt, norskt bokmål kritt och nynorska krit.

Det äldsta litterära spåret i svenskan är från Gustav Vasas bibel (1541) där man kan läsa i Jesaja om en som tillverkar en avgud att han ”mäter thet medh snöre, och vtmerker thet medh krijto”.

På 1600- och 1700-talet var det vanligt att krögaren noterade med en krita på svart tavla vad de olika gästerna ätit och druckit. Antingen betalade gästen när denne gick därifrån eller också ”tog man på krita”, dvs skulden fick stå kvar till nästa gång.

Uttrycket ”när det kommer till kritan” har samma bakgrund. Det betyder ju numera ”när det verkligen gäller”. Den ursprungliga betydelsen var ”när det är dags att betala” – det var då det kom ”till kritan”.

Carl Michael Bellman skriver 1790 i Fredmans epistlar nr 82 om den kritiska (!) stund då krogägaren inte längre ville vänta på betalningen: ”Krögarn, den basilisken, summerar tavlan full idag…”